Kamerun

Då vi frågade gränstjänstemännen så fick vi reda på att vägen var bättre i år än förra året vid den här tiden. Om det verkligen gick att ta sig igenom visse dom inte. Plan B var att ta färja från Nigeria tilll Kamerun men då skulle vi först få åka in i områden som UD avråder från. Så dåliga vägar kan det väl ändå aldrig vara... resonerade vi.

Ett irriterande moment var att om vi tog beslutet att passera gränsen och försöka ta oss genom djungeln så kunde vi inte återvända. Det fanns ingen möjlighet att komma in i Nigeria igen pga visumproblematiken.

Vi bestämde oss för djungelvägen och de första resdagarna blev minst sagt minnesvärda. Hur det egentligen gick till att ta sig fram förstår vi inte själva. Att köra i meter djupa gyttjehål var en spännande upplevelse, särskilt då vi egentligen inte visste hur djupa hålen var. Att ta sig fram med motorcyckel i gyttja upp till tanken km efter km satte motorcyklarna på hårda prov. Slitag på kedja och bromsar var enorma och man kunde bara hoppas att det inte kröp in i hjullagren o dyl. Att få in löst flytande gyttja in i avgasrören/motorn var ingen önskedröm.

Kombinationen med att köra i Afrikas djupaste djungel och att inte ha någon återvändo gav en adrenalinproduktion som hette duga. En minnesvärd upplevelse som hamnar på topp tio-listan.

Nigeria

Då vi skulle passera Nigeria var vi lite spända, vi hade hört en hel del om att kriminaliteten var hög. Det finns mycket oljepengar i landet, pengar som är ojämt fördelade mellan landets 140 miljoner invånare. Och så hade vi hört om vägrån och annat... men det visade sig vara trafiken som gav störst intryck på oss.

På motorvägen var det totalt trafikkaos som antigen var stillastående eller så var det obegränsad hastighet. Alla normala regler i trafiken var som bortblåsta. Här körde man efter en enda regel – överlev. Man körde på den sida av vägen som man känner för och så fort som det överhuvudtaget gick. Det fanns massor och åter massor med vägarbeten och gick det att ta sig fram så försökte man och gick det inte så försökte man ändå. Det verkade inte ha någon som helst betydelse om det var avspärrad eller inte. Det fanns nog en regel till som var viktig att följa. Ändra inte riktning för snabbt, det kan komma fordon från alla håll.

Damm och dieselröken var så tät att det gick ibland inte att se mer än några meter och att hålla andan var ingen som helst idé.

Benin

Benin kommer vi särskilt ihåg för att man sålde bensin utmed vägarna i stora genomskinliga glasflaskor. Vi såg inte en enda normal bensinstation. Solen var stark och i bästa fall fanns en tygtrasa som hindrade dammet att blanda sig med bensinen. Man kan tänka sig att att om det fanns något oktantal från början så var det inte några oktan kvar efter en dags avdunstning. Vi korsade landet tvärs och vi slapp att tanka som tur var. Generellt så var det problem med bensinkvaliteten för våra motorcyklar. Man fick helt enkelt gasa försiktigt för att knackningarna i motorn inte skulle bli allt för otrevliga. För att undvika bottennapp så tankade vi ofta i vanliga fall för att blanda ut olika bensinleveranser.

Benin kändes som ett trevligt land, kanske lite "rått". Då vi passerade landet var det omfattande översvämningar och det märktes bl.a genom att folk bosttte sig på vägarna. Det var nog mycket svårt att överleva med tanke på alla myggor (malaria) och ormar som säkert trivdes i de våta markerna. De stora vägarna var finansierade av EU. Det såg märkligt ut, de stora fina vägarna passade inte in i miljön på något sätt. Det var ganska vanligt att det gick en EU-väg och en afrikansk väg parallellt.

Togo

Det var lite bökigt att komma in i landet från Ghana men när vi väl kom genom gränsen så fungerade allt bra. Vi kände oss hela tiden välkomna och känslan var att vi var i Afrika fullt ut. Något som vi uppskattade högt var att vi kunde röra oss fritt helt utan att vi en ens kände oss som vitingar bland alla kolsvarta människor. Förnimmelsen vi hade vara att vi var accepterade och respekterade då vi kom. Vi trivdes så bra att Togo blev ett favoritland.

Ghana

Från Marocko är det franska som gäller och det var skönt att komma till ett engelsktalande land. Då vi passerade gränsen Burkina Faso/Senegal så var det tydligt att tjänstemännen och folk runt omkring blev imponerade att vi verkligen hade passerat öknen med livet i behåll.

Det hade regnat en hel del och större delen av Ghana kändes mer eller mindre som sumpmark. Vägen mellan Kumasi och Accra utmärkte sig då folk verkligen körde som idioter. Bra väg och ganska bra bilar är en kombination som inbjuder till höga farter. Men inte nog med det, det verkade inte ha någon betydels om man låg en meter bakom motorcykeln i 10 km/t eller 100 km/t. Att ha en stor överlastad lastbil i häcken var minst sagt provocerande. Det fanns gott om bilvrak utmed vägen som påminde om riskerna, en helt sjuk trafikmiljö och en märklig företelse.

Ghana kändes mer "västerländsk" än övriga länder vi passerat i Afrika. Stora delar av huvudstaden Accra är väldigt fin och det finns gott om dyra hotell och restauranger och barer. Priserna i Accra är ca dubbelt så höga som övriga landet.