Att bestiga västra Afrikas högsta berg…

...Mount Cameroon (4095 m öh) var en upplevelse. Hur ofta är man i Kamerun och har tid och möjlighet att ta sig upp på Kamerunberget. Att efter flera månader på mc-sadeln anta denna utmaning var kanske inte helt förnuftigt men ändå. Friskt vågat, hälften vunnit :) Det gick hur bra som helst att ta sig upp till toppen men de var inte helt lätt att ta sig ner. De benmuskler som används när man går neråt talade mycket tydligt om att det hade nog varit läge att träna lite innan.

Men vilken upplevelse det var… oförglömligt ur många dimensioner. Inte minst den självkontroll det innebär att kämpa på utan också den makalösa naturupplevelsen. De intryck som man får berikar livet och man får en påminnelse hur lyckligt lottat man är. Minsta lilla handikapp så skulle det inte vara möjligt, det hade helt enkelt varit en ”avspärrad” zon.

Trots alla upplevelse var nog den 5:e och sista dagen den häftigast. Det skulle ta 7 timmar men det tog 14 timmar utan rast och utan mat. De sista 3-4 timmarna gick vi i absolut djupaste djungel i absolut djupaste mörker. Waooo… vilken känsla att höra alla ljud och hela tiden fokusera på var man satte fötterna. När musklerna inte längre vill bära så innebär minsta lilla misstag att man lätt faller och bryter ett eller annat ben i kroppen. Två 5 kr stora blåsor på hälarna märktes knappt, dock gjorde händerna sig lite påminda trots kraftig tejpning. Äh… vad gjorde väl det, efter några dagar så kunde man gå ganska obehindrat igen... nästan.

Detta var en helt underbar och värdig avslutning på en mycket givande, händelserik och fascinerande resa på motorcykel från Sverige till Kamerun. Underbara minnen…

Foto och kommentarer är uppdaterade...

Så blev det...1505 mil

De sista 500 milen sparar vi till ett senare tillfälle. Tanken kittlar redan... och så kan man ordna med alla formaliteter innan. Det ger oss också möjlighet att pricka in en period utan regn. I området Gabon och Kongo regnar det som mest nu... :)

GPS-spår är uppladdade.

Omplanering...

När vi kom till Kameruns huvudstad, Yaounde undersökte vi motorcyklarna ordentligt efter några veckor av hårda påfrestningar. Vi var ganska imponerade av att de fortfarande fungerade trots stundtals helt orimliga belastningar som t ex då vi satt fast i gyttja upp till halva motorcykeln.

Lera suger fast bakdäcket och vad gör man då… man försöker komma loss :) Det kostar på att få snurr på bakhjulet, max gaspådrag och motorn orkar ändå inte. Man kan bara ana vad kopplingen tyckte om detta… I kombination av att vi i timtal dag ut och dag in fick slira på kopplingen då vi stod i köer i Nigeria så är det bara att inse att kopplingarna fått vad de tål. På en av motorcyklarna är det tydligt att vi inom snar framtid behöver göra något, att ta sig de sista 500 milen utan att byta koppling låter sig inte göras.

Vi får med blandade känslor inse att vår tidsram att hinna ner till Sydafrika före jul inte kommer att fungera. Ända sedan Dakar har vi varit väl medvetna om att våra tidsmarginaler var förbrukade. Tyvärr krävs minst 10-14 dagar att fixa kopplingen, en tid som vi inte har…

Vad kan vi då göra? Vi åker ner till närmaste kuststad (Douala) för att undersöka förutsättningarna för en sjötransport. När vi pratar med lokala agenter så kan de skicka motorcyklarna till Sverige men de hade inga andra kunder som vi kunde dela en (20 fot) container med. Ingen av våra våra kontakter i Sverige hade några upparbetade kontakter i Kamerun och vi undersöker istället möjligheten att skicka motorcyklarna med flyg. Sammantaget blev flyg svindyrt men det var ändå det bästa alternativet.

Våra förutsättningar har förändrats och vi bestämmer oss för att åka till Västafrikas högsta berg (4100 m ö h) som ligger ca 10 mil väster om Douala. Säkert finns där en hel del utmaningar för oss och några goa vägar som ger våra motorcyklar en mildare behandling.

Kamerun har allt...

Underbara människor, underbara vägar och en helt fantastisk natur.

Det är lätt att ta kontakt med folk och man hjälper gärna till. Den lite burdusa attityd som vi såg i Nigeria blev som totalt bortblåst då vi passerade gränsen.
Vill man åka på riktigt grova och leriga vägar så är Kamerun ett optimalt val. Vissa huvudvägar är så dåliga under regnperioden att det är fullständigt otänkbart att åka där men på något sätt går det att ta sig fram ändå, en upplevelse utöver det vanliga. Samtidigt som vägarna kan vara bedrövliga så finns det också helt perfekta vägar, i särklass de bästa som vi mött söder om Sahara. Lagom med trafik och så följer man ganska många trafikregler.



Halva trädet = fullt lass.

 Vilken natur, vill man se djungel så är Kamerun ett eldorado. Det är så vackert att det är svårt att hitta de rätta orden. Det är synnerligen kuperat och det är imponerande hur alla stora träd och tät vegetation växer i de branta sluttningarna. Det är många gånger mycket moln på himlen och känslan då solstrålarna bryter igenom i en bergsluttning är svårslagbar. Lägger man därtill alla ”djungelljud” och den härligt friska luften blir det en komplett upplevelse.

Nya foto med kommentarer och GPS-spår...

från Nigeria och Kamerun är uppladdade.

En annan planet…

Vi är verkligen udda då vi kommer med våra motorcyklar, det är stora ögon många gånger. När vi stannade vid en vägkant i utkanten av en stad så stannar en bil och ut kommer en välklädd herre. Ni ser ut att komma från en annan planet säger han. Var kommer ni ifrån?

Vi svarar att vi kommer från Sverige. Vi får upprepa några gånger och när han till slut förstår att vi menar allvar undrar han om det verkligen finns vägar som man kan köra på från Nigeria till Sverige. Är det inte farligt och hur kom ni genom öknen? Jag har hört talas om folk som försökt tagit sig genom öknen men många har dött där. Det visade sig vara en herre som arbetade med vägnätet i Nigeria. Han ville som många andra ha en kontaktadress och han får som alla andra en fiktiv adress.

Attityder i Nigeria

Det finns tyvärr något i luften/stämingen som inte verkar vara helt bra. Då vi första natten hamnade på ett hotell som flitigt används av västerlänningar som jobbar i Nigeria kunde man tydligt känna en irritation i luften.

Vi blev betraktade som alla andra och det var väldigt konstiga beteende som vi såg, beteende som inte gagnar någon utan skapar bara spänningar. Hotellet skulle ha Internet men det fanns inget Internet som fungerade och självklart frågar vi när det kommer att fungera. Vi fick beskedet att det regnar för mycket just nu men det kommer igång kl 7. Kl 7 fungerar fortfarande inte Internet och vi frågar igen och får då svaret att kl 10 skall allt fungera. När klockan är 10 så fungerar det inte. Vi får besked att det fungerar imorgon bitti. När vi kommer på morgon och säger att det fortfarande inte fungerar får vi besked att det skall komma en tekniker kl 12 och det kommer att fungera kl 13, kl 13 får vi reda på att teknikern ännu inte lämnat Lagos. Nästa gång får vi reda på att tekniken fastnat i trafiken osv, så här håller det på…

När det knappt finns kvar något att äta och vi frågar när frukosten blir klart så får vi besked att maten är slut. Detta skedde varje gång vi skulle äta.

Det gick väldigt lätt att se att de västerländska arbetarna var klart irriterade och stressade och det var många spända blickar och hårda ord som utväxlades med hotellpersonalen. Arbetarna togs från och till hotellet med beväpnad eskort och det gick lätt att se att det var allvar. Då vi sa att vi kör motorcykel så trodde de oss först inte, de trodde att vi skojade. Då har ni väl eskort blev nästa reaktion…

Det är något sjukt i förhållandet och det är lätt att förstå att det blir stora spänningar mellan de stora bolagen och lokalbefolkningen i Nigeria. I grund och botten verkar dock Nigerianerna vara ödmjuka men den stämning vi såg var otäck.

Trafikregler och vägar i Nigeria

Inte vill man ligga i närheten då repen går av

Det verkar bara finnas en regel – överlev. ”Jag förstår inte hur de tänker” var Rolfs standardkommentar då vi stannade och andades ut. Såg du dåren som hamnade på fel sida på motorvägen? och han fortsätter – de e ju inte klokt.

Snart märker vi att detta är normalt, man kör var man vill, åt vilket håll man vill och hur fort man vill. Efter ett tag har vi skolat in oss, vi kör gladeligen :) på fel sida, kör om hur som helst. Man måste dock köra med 100 % uppmärksamhet hela tiden och det gäller att inte ändra riktning för snabbt. Överlever man så har man vunnit. Trafikregler verkar vara en rekommendation, ingen bryr sig. Polisen har inte några som helst betänkligheter… Då det är vägarbete är det heller ingen som bryr sig, kommer man fram så kör man och kommer man inte fram så försöker man ändå.

Motorvägarna är något helt unikt. De verkar betraktas som två parallella vanliga vägar. Känner man för att köra mot trafiken i tron att man kommer fortare fram så gör man det.

En av få ställen där det var viss ordning

Lastbilarna är också ett kapitel för sig, de är normalt så överlastade att var och varannan bil är skeva i ramen, axeltrycket blir säkert enormt . Att man lyckas lasta så mycket är otroligt, måste vara riktigt svårt. Solen är obarmhärtig het och asfalten blir självklart mjuk. Ett högt axeltryck utgör självklart en stor belastning på vägen, så hög att den inte håller. Resultatet av detta innebär att medelhastigheten inte ligger på mycket högre än 0-30 km/tim.

Lastbilarna är otroliga på många sätt. De kör gärna i vänsterfilen och de kör där det är bäst att köra. Behöver man köra om en lastbil så gör man det på vänster eller höger sida beroende på omständigheterna. Då får man hoppas att det inte finns några hålor i vägen som lastbilen avser att undvika.

En vanlig situation på motorvägen

Många lastbilar har uppenbarligen skruvat upp dieselpumpen. Ligger man bakom en lastbil med last och det är uppförsbacke får man räkna med att det inte går att se mer än några meter. I detta läge är det ingen idé att hålla andan, det gäller att överleva och det kan komma fordon från det mest omöjliga ställen. Sikten är också klart nedsatt av allt vägdamm som flyger runt. Har man överlevt hela dagen i den här miljön och är då dessutom motorcykeln hel så har man vunnit högsta vinsten.

Undvik till varje pris att köra då det är mörkt

Vid gränsen Benin/Nigeria tog det tid, massor med tid. Vi körde förbi Benins tull flera mil och vi fick snällt åka tillbaka och få våra Carnet de Passage påskrivna. Sedan var det alla poliskontroller utmed vägen, var det något som tog tid så var det alla pratsjuka poliser. Vi satt som på nålar för vi visste att tiden höll på att rinna iväg...

Det börjar regna, störtregna och vi får ta oss igenom poliskontrollerna under svåra omständigheter. Det gäller verkligen att hålla alla dokument torra, ena stunden blir de våta av svett andra stunden av regn. Det börjar skymma och trafiken tätnar…

Vi blir stående i köer och tiden går ännu mer. Vi inser att nu måste verkligen ha turen på vår sida om vi skall hitta något ställe att övernatta på innan det blir helt svart. Vi kommer in i staden Abomey och trafiken är i praktiken stillastående. Det är helt mörkt och det är fullständigt kaos i trafiken. Går det att ta sig fram så försöker man och detta innebär att det inte är någon som helst ordning och givetvis kommer i praktiken ingen fram. Det har slutat regna och vi är blöta både inifrån och utifrån och kan inte annat göra än att hoppas på det bästa. Det är varm, svetten rinner, avgaserna är så tunga att vi undrar om det verkligen kan vara nyttigt att andas in…

Den enda tekniken som var möjlig var att slira på kopplingen, motorn blev varm, oljetemperaturen ca 100 grader och vad händer då – kopplingen slutar att fungera. Det fanns inte något annat att göra än att stänga av motorn mitt i kaoset. I detta läge var det bara att försöka att ta sig på något sätt till vägkanten, något som var nästan omöjligt. Det är svag uppförsbacke och motorcykeln är tung, väldigt tung. Alla bilarna var så tätt packade att de inte fanns någon möjlighet att få undan motorcykelnmen men på något sätt kommer ändå motorcykeln åt sidan och blir uppställd på centralstödet.

Vad i helvete skall man göra nu…. hur skall vi få bort motorcykeln härifrån? Vi behöver komma in och vila oss men att lämna motorcykeln är samma sak som att inte ha kvar någon motorcykel.

Något som gjorde saken ännu mer dramatisk var att det var strömavbrott i stan och det var kolsvart överallt, väldigt få bilar hade ljust på. Det var klart irriterande att vi inte kunde stänga av våra lysen då det bländade folk.

Som tur var så blev kopplingen användbar efter 15 minuter nerkylning och på något sätt lyckades vi ta oss ifrån det värsta trafikkaoset. Det gällde bara att hitta ett hotell och inte var det lätt under rådande förhållande. Vi frågar och får klart för oss att det skall finnas ett hotell en bit bort. Vi lyckas på något sätt hitta hotellet utan att något mer hände.

Ganska medtagna kommer vi in på ett riktigt fint hotell och vi kan andas ut. Det kändes helt klart att vi kommer att behöva ett par dagar på oss att återhämta oss men vad hände egentligen med motorcykeln? Kommer vi att kunna fortsätta?

Vägkontroller i Nigeria

Att det skulle vara många poliskontroller i Nigeria visste vi men att det vara sååå… många kunde vi inte i vår vildaste fantasi gissa. För att bl. a minska förmodade problem utmed kustvägen valde vi en liten gränsövergång mellan Benin och Nigeria. Om detta var ett smart drag kommer vi aldrig att få reda på.

När vi kommer ur gränsområdet är det en liten asfalterad väg som vi hamnar på och när vi kört några hundra meter så kommer första kontrollen. Det gick bra och vi fortsätter några hundra meter och så är det kontroll igen och igen och igen. Vad är detta för ställe egentligen undrar vi. Vad kan det vara för mening att ställa nästan samma frågor gång efter gång?

Ett problem i Nigeria är vägrån där rånarna utger sig från att vara poliser. Något som förvånade oss vara att poliserna som stoppade oss ibland inte hade några uniformer, detta gjorde det nästan helt omöjligt att skilja på äkta och falska poliser.

När man blir stoppad av en polis femtioelfte gången så måste man bete sig som att det var den första gången. Vi lärde oss ganska snabbt att vi skulle vara artiga, korrekta, tydliga och självsäkra. Så snart som möjligt talade vi om att vi kom från Sverige och att vi kört motorcykel hela vägen. Då man förstod detta var samtalsämnet självklart och den lätt spända stämningen blev betydligt bättre. Minsta lilla möjlighet att få poliserna att skratta utnyttjade vi. Ca 25% av alla poliskontroller undrade om vi inte hade med oss något från Sverige men då de också förstod att vi antagligen varit med om både det ena och andra utmed vägen släppte de tanken att det skulle vara värt mödan att fortsätta. Några poliser visse vem vi var för de hade sett oss på TV… sa de.

Kanske 10% av alla vägspärrar blev vi framvinkade utan kontroll. Detta är väldigt sällan i jämförelse med alla andra trafikanter. Normalt var poliserna artiga och korrekta bortsett från att de vill ha presenter.

Området nära gränsen var det också ideliga kontroller av vår hälsa och de ville se våra vaccinationskort och gulafebercertifikatet. Då vi sa att vi var friska undrade de om vi verkligen inte hade några symtom på malaria eller åtminstone några myggbett…

Nya foto med kommentarer och GPS-spår...

från Ghana, Togo och Benin är uppladdade.

Från Accra, Ghana till Abeokuta, Nigeria

Rolf på lekhumör

Efter 19 härliga dagar i Ghana tar vi oss till grannlandet Togo via kustvägen till huvudstaden Lome. Det blev två nätter i Togo och en natt i Benin. För att undvika framförallt 14 miljonstaden Lagos i Nigeria tar vi kurs norrut i Togo. Vår plan var att köra till staden Notse för att därefter korsa landet och ta oss över till Benin via en mindre gränsövergång. Mellan Benin och Nigeria finns också en mindre gränsövergång som vi antog skulle vara betydligt lättare att passera än den ner vid kusten. Om vi tog kustvägen skulle den mer eller mindre skulle tvinga oss att köra via Lagos i Nigeria.

Mellan Accra och gränsen till Togo var det stora områden av sumpmarker. När vi kom över på Togosidan såg det helt annorlunda ut. Gränsen ligger 3 km från huvudstaden Lome centrum och man hamnar med automatik på stadens paradgata utmed kusten där det fanns kilometerlånga sandstränder.

Kilometerlånga stränder i Lome, Togo

Efter en övernattning i Togo hamnar vi i staden Notse. Där var det en hjärtlig och gemytlig stämning. Miljön såg minst sagt annorlunda ut och vi kunde gå omkring helt utan att bli ansatta av någon som ville ha något i gengäld.

Från Notse kör rakt västerut mot gränsen till Benin. Det var en helt perfekt grusväg som var som gjord för våra motorcyklar – det blev en riktigt fin resa till gränsen. Gränsövergången var lika lugn och fin som vi hoppades på och vi kände att det var ett bra beslut. Det gick inte snabbt med formaliteterna men det fanns någon sorts harmoni i luften.



En helt underbar väg genom Togo

På Beninsidan blev det tyvärr sämre väg, perfekt asfalterade vägar där vi visserligen kunde höja medelhastigheten men grusvägen på Togosidan var att föredra. Det blev en övernattning i Benin innan vi tar oss genom landet till gränsen mot Nigeria. Denna gränsövergång var inte helt att leka med och det blev både spännande och omständigt. Vi kör förbi Benins tull flera mil och vi kommer till en plats där det fanns en skylt där det stod NIGERIA. Där var det avspärrat med några trästockar och det fanns många unga killar som hoppade och skrek då de fick syn på oss. Vi förstod först då att vi måste kört för långt och vi vände. Hur tusan skall vi ta oss igenom här…

Efter mycket om och men och mycket tid så kom vi igenom och vi gav oss ut på vägarna igen. Det hade gått åt ganska mycket tid vid gränsen och vi hade ganska långt att köra kvar. Då vi kommer in i Nigeria blev vi stoppade var och varannan kilometer för kontroll av alla de slag.

Benstation i Benin

Det gick åt mycket tid för alla dessa kontroller, det börjar bli sent och vi var i behov av att hitta någonstans att övernatta. Det börjar regna, störtregna och det började mörkna. Trafiken tätnar och vi kommer in i världens rusningstrafik till staden Abokuta. Detta var inte vårt önskescenario och vi får fokuserar på att komma igenom utan att något skall hända. Det är strömavbrott och vi har absolut noll koll… en av motorcyklarna blir överhettade och kopplingen lägger av…

Hur kommer vi genom Angola?

Detta är en fråga som blir allt mer aktuell. Det går att få visum från Sverige men då måste man använda det inom 30 dagar och själva proceduren tar minst en månad. Lätt att räkna ut att det inte var någon särskilt bra lösning för oss. M a o så är den enda lösningen att ordna visumet utmed resvägen.

Efter två besök på Angolas ambassad i Accra får vi klart för oss att vi inte är kvalificerade. Vi föll på att vi inte bott i Ghana i minst sex månader. Vi talade om att vi kör motorcykel genom Afrika och vi vill väldigt gärna passera Angola. Då rek. man att vi skulle köra till den närmaste ambassaden som gränsar till Angola för att där ansöka om visum. Att få ett klart och tydligt besked om det verkligen är möjligt att få visum där gick inte att få. Surt, surt… men beskedet var något väntat.

Närmaste ambassad lär finnas i Kongo-Kinshasa. Kanske inte den plats där vi vill snurra runt i onödan. Det ryktas också om att det kan vara svårt att komma in i Kongo-Kinshasa om man inte har visum till nästa land, dvs Angola.

Det är fortfarande långt kvar till Angola och mycket kan förändras innan dess. Vi fortsätter imorgon mot Togo, sedan Benin, Nigeria och Kamerun. Vi har visum till dessa länder. Nästa gång vi behöver söka visum är i Yaouande, Kamerun.

Accra, Ghanas huvudstad…

Folk är väldigt artiga och hövliga. Missar man att hälsa då man träffas så märker man att något är fel. Det räcker att göra om proceduren så är allt frid och fröjd igen. Detta gäller alla möten med människor var man än träffar dem, från taxichaffisen till bushmannen. Vill man ge hälsningsfrasen lite mer tyngd så tar man i hand och så knäpper man med fingrarna när händerna skiljs. Detta är ganska svår och ger många tillfällen till skratt.

Här i Accra känner man sig lätt ”hemma”. Man känner den välkomnande stämningen och så pratar man engelska, något som underlättar. I de övriga länderna som vi passerat genom Afrika har vi mest övat på olika gester men här är det bara att bubbla på. I Accra verkar det bo övervägande kristna, också något som bidrar till den bekanta känslan.

Musiken är riktigt bra och den skulle lätt platsa hemma i Sverige. Den verkar övervägande vara en blandning afro/pop/reggie/gospel och den är lätt att röra sig till. När man känner att rytmerna börja klia i kroppen så går man upp på dansgolvet och lever sig in i musiken. Att ha en danspartner verkar inte alltid vara så viktigt.

Kul ställe helt enkelt…

Hysterisk trafik mellan Kumasi och Accra

Herre gud vad folk kör. Förutom där det var vägarbete var vägarna stora och riktigt bra. Man undrar dock varför de gräver upp miltals av vägen och till synes aldrig gör klart den. Kombinationen väldigt bra vägar och tätbefolkade områden verkar göra att folk inte är riktigt kloka.

Har vi varit i öknen för länge?

Vi inser att det är en kombination av faktorer som skapar denna fullständigt livsfarliga trafikmiljö. Det kändes som man körde så nära det gick och det verkade inte ha någon betydelse hur fort man körde. Att ligga i 80 km/h med några centimeters avstånd känns provocerande, man blev lätt irriterad över att det verkligen inte gick att värja sig, lämnade man lite plats så använde någon annan utrymmet istället. Särskilt stora bussar verkade helt tappat omdömet, var och varannan buss som körde om oss struntade fullständigt i vår existens.

Trots avsaknad av säkerhetstänk så är körskickligheten påfallande bra. Uppmärksamheten är enorm och man kan förundras över hur avslappnad trafikmiljön ändå är. Folk går helt ogenerat på vägkanterna, sitter på busstaket eller i en soffa på ett lastbilsflak. Något dödsförakt verkar inte finnas.

Har ni verkligen kört hela vägen från Sverige?

Vid gränsen Burkina Faso/Ghana så börjar man undra hur vi fått med oss motorcyklarna. Vi svarar att vi kört från Sverige och då kommer nästa fråga… var det inte svårt att köra genom öknen? Vi svara att det var svårt och så är det ofta tyst en stund.

Vi kör söderut från huvudstaden Ouagadougou i Burkina Faso och samma dag passerar vi Ghanas norra gräns för att övernatta i staden Bolgatanga. Vi antog att det skulle vara ett öde område och att vägarna skulle var dårliga. Här hade vi fel i alla avseende, det var väldigt fina vägar. I stan som vi knappt trodde skulle ha hotell hittade vi ett helt nybyggt hotell med massor av trevliga människor.

Även nästa dagsetapp ner till staden Tamale var vägarna riktigt bra och vi övernattade i en förläggning med starka band till katolska kyrkan.

Dagen därpå åker vi vidare till Mole Game Reserve, Ghanas mest kända nationalpark. För att ta sig dit fick vi köra 9 mil på grusväg/lerväg och som tur var så regnade det inte, då skulle det antagligen vara betydligt svårare. Nu istället så blev det en av de bästa sträckorna vi kört och vi fick bra övning att köra på lite sämre väg.

Det har varit en period med av massor med regn och just när vi var i nationalparken så gick det inte ens att åka 4W jeep inne i parken, det enda som stod till buds var en två timmars promenad i närområdet. Vi hade spetsat in oss på att använda motorcyklarna (med en beväpnad parkvakt) men de avrådde oss bestämt, det var helt enkelt för stora vattenhinder. Detta slutar med att vi tar oss tillbaka till hotellet och hamnar i poolen istället.

Vi stannar i Mole Game Reserve i två nätter och då träffar vi två andra motorcyklister från Japan. De hade kört genom Ryssland och Europa med bil. I Spanien sålde de bilen för att istället köpa två riktigt små och lätta motorcyklar för att fortsätta mot Afrika. Riktigt roliga typer som nästan var överartiga som bara japaner kan vara.

Vi kör 9 mil tillbaka till huvudvägen för sedan nå staden Kintampo. Vi kommer ganska tidigt och vi har då tillfälle att besöka områdets sevärdhet, vattenfallen. Det var riktigt mycket vatten i fallen…

Vi åker vidare mot staden Sunyani för att besöka Karl-Axel dotter Frida värdfamilj då hon var utbytesstudent för några år sedan. Vi rullar i stan och frågar efter familjens affär och med ganska stort flyt så hittar vi den. Därifrån blir vi guidade till familjens bostad där vi blev inkvarterade i ett annex. Jättekul att äntligen få vara här och se hur Frida haft det i ca 1,5 år.

Vi tar oss till skolan och träffade skolans rektor. Då hon förstod att det var Fridas Pappa som kommit fick vi ett par timmars detaljerad stolt genomgång av skolans alla specialiteter och lokaliteter. Vi blev presenterade för lärarna och de visste tveklöst vem Frida från Sverige var och de ville genast veta vad hon gjorde nu. Att besöka skolan och få en sådan uppvaktning var känslosamt och stort.

Planering och navigering

Vårt sätt att gå till väga har visat sig fungera långt över förväntan. Vi har nästan aldrig några problem att hitta och det känns alltid skönt att veta på ett ungefär var man är och hur långt det är kvar.

Vi har därför kompletterat fliken "GPS-spår" med en övergripande beskrivning av hur vi gör.

Nya foto och kommentarer...

från Mali och Burkina Faso är uppladdade.

Bamako till Ouagadougou...

...via gränsövergången Doulaï Diassa gick lätt. Förutom några mil med riktigt luriga hål i vägen så var vägarna bra, vi brände mil och det kändes skönt. Att sitta på motorcykel i den här miljön är fantastiskt på många sätt. Området söder om huvudstaden Bamako var inte alls lika öde som det var nord väst om Bamako. Det var ganska stor skillnad. Det fanns ganska gott om byar och folk verkar ha det rätt avslappnat och skönt. Vid var och varannan vattensamlig badade barnen och mammorna tvättade kläder. Så fort vi stannade så kom många och ville titta på oss och motorcyklarna. Dagen gick helt utan några problem och vi kom till Malis näst största stad Sikasso med 225 000 invånare och det var inga problem att hitta ett enkelt hotell.

Många nyfikna då vi stannar för lunch.

Nästa dag körde vi till gränsen och det gick bra även där. På Malisidan var det inga som helst problem, man fyllde i Carnet de Passage trots att vi inte använde det då vi tog oss in i landet. Det finns massor och åter massor av olika kontroller utmed vägarna och vi hade börjat köra förbi dem utan att stanna om det inte finns någon uniformerad person som vinkar in oss. Detta höll på att kosta oss en del problem då vi skulle tulla in motorcyklarna in i Burkina Faso. Innan någon vinkade in oss så hann vi köra förbi några meter. Tulltjänstemannen lät oss vänta en kvart innan han sa ett enda ord, han tog andra kunder före och satt och bläddrade i några papper. Till slut så frågade han varför vi inte stannade och vi svarade att vi inte förstod att vi skulle stanna. Det går 5 minuter till utan ett enda ord från tulltjänstemannen och han frågar återigen varför vi inte stannade. Nu var det lite spänt men han får samma svar med lugnaste möjliga röst. Efter ytterligare några minuter så fyller han i våra Carnet de Passage. Det var minst sagt skönt att köra iväg…

Vårt mål är denna gång var staden Bobo-Dioulasso som är Burkina Faso andra stad med 490 000 invånare. Dagsetappen var förhållandevis kort och vi hittade ett hotell utan större ansträngning. Staden såg riktigt mysig ut och det hade nog inte varit svårt att lägga några dagar men vi valde att köra vidare.Vägarna är bra och vi får en skön dag på motorcykeln igen.

Väntan på mineralvatten i staden Sikasso, Mali.

Vi kommer till huvudstaden och planen var att hitta ett bra hotell. Vår plan byggde på information från Goggle Earth som vi registrerat i våra minnen. När vi kommer in till stan så har man grävt upp halva stan och absolut inget stämmer. Det är tät trafik och det är varmt, mycket varmt och vi får fokusera på att ingen olycka händer, det vimlar av folk, bilar, cyklister och ettriga mopeder. Ytterligare en svårighet var att händerna blev våta av svett så det var lätt att glida på ett icke lämpligt sätt då man kopplade och bromsade. Till slut anlitar vi en moped som hjälper oss fram till rätt adress. Det kändes verkligen som en stor belöning då vi kunde sätta oss på hotellets restaurang och äta och dricka gott.



Det är svettigt...

En typisk dag blir vi genomvåta av svett innan vi ens hunnit starta motorcyklarna. När fartvinden börjar så torkar vi upp.

Sockar, kalsonger, byxor och skjorta är hur goa som helst efter en hel dag, de luktar t o m ”surt”. En dusch är i detta läge mer än välkommen och om vi hittat ett ställe med AC och internet så är lyckan gjord. Finns det en restaurang är det ännu bättre.

På kvällen smörjer vi kedjorna och skaffar vatten och bröd. På morgonen hoppas vi på att hitta en rimligt bra bensinstation. Sedan är det bara att ge sig iväg och se vad dagen har att erbjuda.

Dagsetapperna varierar mellan 10-50 mil beroende på hur vi tror det går att övernatta. Vi planerar i möjligaste mån så att vi når en gränsövergång så tidigt på dagen som möjligt. Vi vet aldrig hur länge det tar vid gränsen så det är bra om dagsetappen är kort.

Nya foto och kommentarer...

från Senegal är uppladdade.

Gränsövergång Senegal/Mali vid Kidira

Kilometerlånga köer med lastbilar och det hände inte något. Vi kör förbi alla och kommer fram till bron över Senegalfloden som utgör gräns mellan länderna. Vi har visum till Mali och hoppas komma igenom utan allt för mycket krångel.

Det som vi märke direkt var att här fanns inte några påflugna guider som ville hjälpa till. För att komma igenom kontrollen så skulle vi dock först ordna stämplar i passen vid polisstationen som låg på ett helt annat ställe i stan. Vid nästa försök gick det bra vid passkontrollen och så var det dags att ordna med tullen, detta var extra spännande för vi var osäkra på dokument som vi fick i Rosso (och som vi fick förlängt i Dakar). Även tullformaliteterna gick smidigt och de behöll dokumentet.

Huvudgatan i Kidira, alldeles utanför polisstationen.

På Malisidan kollar man pass och visum och vi får ett gott intryck direkt. Vi kör återigen förbi kilometerlånga köer för att sedan nå tullstationen. Detta var också extra spännande pga det ryktesvägen varit problem med att få in fordon utan att lägga en stor summa i disposition. Att lägga upp mycket pengar och vara osäker på att få dem tillbaka kändes inte bra.



Vi blir invinkade när vi kommer och tulltjänstemannen vill köpa motorcyklarna, vi skrattar och förklarar att vi nog behöver dem. Efter ytterligare några skratt så vinkar han iväg oss och allt var klart :), vi behövde inte ens ta upp Carnet de Passage.

Från Dakar till Bamako

Vi har äntligen börjat köra österut. Motorcyklarna har gått riktigt bra och de rullar på utan att gnälla särskilt mycket. Oljetemperaturen vill gärna stiga då vi kör sakta på dåliga vägar och vid köbildning. Detta i kombination att vi kör på lågoktanigt bränsle som ibland antagligen innehåller bly gör att vi får vara försiktig att belasta motorerna.

Bara ett tiotal mil utanför Dakar märkte vi att vi kommit till ett annat Afrika än vad vi mött tidigare på vår resa. Ju längre vi kör österut desto mer började folk vinka glatt. Det lite hårda ansiktsuttrycket som många hade i Dakar har försvunnit helt och övergått i glada miner och tillrop. Ingen kommer längre fram och ville vara våra guider i syfte att tjäna pengar utan nu kommer folk fram för att de är genuint intresserade av oss. De är inte påträngande utan de kommer försiktigt fram och då de förstår att vi också är lite ”blyga” kommer de gärna fram och vill hälsa och känna på oss.

Då vi tar in på vår första övernattning har vi en enorm tur då vi precis lagom tid får syn på en campingplats. Vi hinner precis komma in i en hydda innan himlens portar öppnar sig och Tor börjar köra igång. Vi var helt genomvåta av svett och vad kunde passa bättre än en härligt kall dusch. Vi slänger av oss kläderna och springer ut i regnet…

Vi behöver ytterligare en övernattning innan vi når gränsen och vi börjar återigen fundera på om vi behöver sätta upp tältet. Det är nu betydligt lättare att hitta platser men det känns betydligt bättre att komma in någonstans efter en hel dags körande. Så gott som varje natt spöregnar det och temperaturen är hög och den efterlängtade duschen uteblir då. Vi hade spanat in en stad där vi hört att det skulle finnas ett hotell och mycket riktigt så har vi tur en gång till.

När vi kommer över gränsen och kommer in i Mali så kör vi ca 10 mil då vi väljer att köra en genväg som sedermera blir en senväg. Det har regnat en del så vägen är inte helt lätt och efter ca 3 mil så kommer vi till en flod där vi inte tar oss över. Vi bestämmer oss för att vända, och med en enorm tur så hittar vi återigen en plats att sova på. Vi är nu verkligen ute på landet, motorcyklarna är grisiga så det förslå och vi får peta bort lera från motorn för att kylningen skall fungera. Här ute är folk oerhört glada och gästvänliga och vi känner oss bra till mods trots att vi tappar en hel dag för 6 mil till ingen nytta. Under natten så regnar det ordentligt och vi fick helt enkelt vänta några timmar extra på att det skulle torka upp innan vi kunde ge oss iväg. Det var inte helt lätt att komma ur byn men det gick bra i den hala leran. När vi kört ca 0.5 mil så kommer vi till en flod som dagen innan bara var ett obetydligt vattenhinder. Vilket läge, vi har hamnat mellan två floder och kommer ingen vart… efter någon minut så sätter vi allt på ett kort och det går bra.

Vi tar oss ut på huvudvägen igen och fram på kvällen kommer vi fram till den enda ”större” staden (Diema) där man kunde tänka sig att det fanns övernattningsmöjlighet. Det fanns en camping och då vi inspekterade den så såg det mer ut som ett fängelse. Det fanns dock ett hotell i stan som visade sig vara ett bättre alternativ. För att ta sig dit gällde det först ta sig förbi alla djupa vattenhål utmed ”gatorna”, ytterst märkligt ställe som vi antagligen kommer att minnas länge.

Sista etappen till Bamako är ganska lång så det gällde att stå på. Vägen var bra men det var ganska ofta hög växtlighet på sidorna som skymde och det gällde att man inte lyckades köra på åsnor, kor, getter och hundar. Mindre djur såsom ormar och ödlor fanns det gott om för att inte tala om alla dessa vackra fåglar som man fick ducka för. Vi kommer till Bamako i bästa rusningstid och vi skall hitta en adress. Det är givetvis kö överallt och det finns massor med mopeder och det behövs antagligen inte något körkort för att köra dem. Efter ganska mycket tur så hittar vi vår centrala adress i 1, 8 miljoner staden. Hotellet var precis så fint som vi trodde och motorcyklarna var hela och de fick en välförtjänt säker parkeringsplats. Gissa om det var skönt duscha och ta på sig rena kläder för att sedan gå till restaurangen och avnjuta riktig mat och dryck.

Lurade...

Då vi köpte motorcykelförsäkringen vid gränsövergången Mauretanien/Senegal fick vi betala 55 euro för 1 månad och motorcykel. Igår gick vi till samma försäkringsbolag i Dakar och köpte 3 månader och då fick vi betala 20 euro per motorcykel.

Gränsövergången Mauretanien/Senegal vid Rosso är korrupt i många avseende. Den enda möjligheten till bättre förhandlingsläge hade varit om vi redan då känt till vad det egentligen skulle kostat men troligtvis hade vi ändå fått betala en hel del extra. Rosso förtjänar sitt rykte…

Vi fick reda på att försäkringen gäller för Mali, Burkina Faso, Togo, Benin, Kamerun, Gabon och Kongo men inte för Ghana och Nigeria. Något bättre än väntat...

Allt måste fungera

Vi är verkligen beroende av att allt fungerar, minsta lilla avvikelse får stora konsekvenser. När Rolf kollar sin motorcykel, efter att ha kommit tillbaka från Sverige med ett paket på 34 kg, så är batteriet nästan helt dött. Han tar upp batteriet för att ladda det men batteriet ser ut som en ballong.

Det fanns en återförsäljare för Yamaha, vi tar en promenad och efter mycket om och men så kommer vi fram. Det var en stor och fin anläggning och man sålde Yamaha men självklart så fanns inte vårt batteri på lager. Det fanns två leveranstidsalternativ, en månad alt. sex månader. Vi frågar om det finns något annat ställe där de har mc-batterier och vi blev rekommenderar en affär mitt i centrala stan. Vi tar taxi dit och givetvis så vet chauffören inte var det är. I var och varannan korsning så hoppar han ut ur bilen för att fråga efter vägen och det slutar med att vi med kartan i hand pekar hur han skall köra.

Det var en stor skillnad på affär i förhållande till Yamaha men de rekommenderade i alla fall affären tänkte vi. Givetvis fanns inget batteri som passade och givetvis fanns massor med guider som visste hur man kunde få tag i batteri. Vi bestämmer oss för att tillsammans med en guide prova det tredje alternativet, marknaden. Detta var fascinerande, enorma mängder begagnade delar fanns av alla de sorter och folk sprang omkring kors och tvärs bärande på olika delar. Egentligen var inte fenomenet så märkligt men det var omfattningen som var speciell. Vi tar oss in i området och det kommer folk som undrar vad vi behöver och vi tar fram det gamla batteriet. 2-3 man sätter nu igång och börjar verkligen springa runt på olika platser och kommer gång efter gång tillbaka med ett batteri som inte passar. Efter någon timma ger vi upp och vi bestämmer oss för att köpa ett mindre batteri på Yamaha istället.

Vi hade planerat att byta drivpaket på en av motorcyklarna. Trots ganska bra verktyg så får vi inte loss bulten till framdrevet. Till slut ger vi upp, det var inte helt nödvändigt att byta drevet man det är givetvis en fördel att byta hela drivpaketet samtidigt. Övrig service går bra. Det tar en hel dag och vår ”vän” Peter (självutnämnd guide) sitter hela tiden och studerar vad vi gör, han räknade med att det skulle bli en del begagnade delar över. Då vi till slut är klara så säger vi att han kan få de gamla grejerna om han tar hand om spilloljan. Vi insåg för sent att det enda han gjorde med spilloljan var att hälla ut den i någon golvbrunn. Vår ”vän” var för första gången riktigt nöjd och han skulle nu till marknaden och göra ”bra affärer”.

Regnperiod

Väderleken är lika oberäkneligt här (Dakar) som hemma. Det regnar nästan varje dag, inte samma tid och inte på samma sätt men ändå, det regnar nästan varje dag någon/några timmar. Det är inte måttligt vad det kan regna, åska och blåsa ibland.

I regel så kommer det några ganska kraftiga vindar några minuter innan det börjar regna. Lätt regn kan hålla på länge men det tunga regnet går nästan alltid över på någon timma. Gatuförsäljarna har god träning, de har massor att göra så att inte hela investeringen förstörs. Om detta råkar vara mitt på dagen så står trafiken helt still och det är mer än kvalmigt pga att luftfuktigheten också stiger i samband med regnet.

När det regnar kan det också vara tid för att dusch. På väldigt många ställen så saknas vettig vattenavrinning typ hängrännor på taken. Följden är att det rinner och skvätter överallt. Fram med schampo och så är det bara att ställa sig i lämplig dusch.

Det händer att vindarna, som kommer innan regnet, är så kraftiga att saker och ting blåser iväg. Det finns i regel massor med lösa grejer på taken som kan börja röra på sig. Smuts flyger runt så det gäller att stänga fönstren för när regnet börjar så är det inte vertikalt. Särskilt på natten är det ett extra stort skådespel, hela himlen öppnar sig och det blir ljust som på dagen av alla blixtar. Ännu mer effekt blir det av att strömmen givetvis inte fungerar… och det är kolsvart, det blir ljust och brakar till samtidigt och man känner naturens krafter mycket påtagligt.

Man kan fundera över hur kul det skall bli då vi blir överrumplade av ett tungt regn då vi satt oss på motorcyklarna igen. Regnperioden här lider mot sitt slut och det bör nog snart börja regna lite mindre. Under regnperioden så är också temperaturen som högst. Det skulle vara skönt att slippa regnperioden men problemet är att den i praktiken inte går att undvika pga att regnperioderna varierar beroende på var man befinner sig. Undviker man en regnperiod så prickar man garanterat in den på en annan plats.

Något som återigen blir uppenbart är att naturens krafter är helt allenarådande. Det vore vettigare om vi tillsammans verkligen arbetade med naturen och inte mot den. Genom den globala uppvärmningen så är vi på god väg att ändra naturens förutsättningar och vi får effekter som vi inte har minsta möjlighet att stå emot.

Slavhandel

Öster om Dakar mot fastlandet så finns en liten ö som heter Gorée, en ö som spelade en stor roll under slavhandelsperioden. Här skall 20 miljoner slavar sålts och skeppats till Amerika.

Numera så är ön Dakars i särklass största turistmål och det går en båt till ön många gånger per dag. Turistperioden är slut för denna gång och det är bara ett fåtal turister som hittar dit nu. Värmen och solen är påtaglig så det blir inte att man är på ön mer än några timmar för att se sig omkring och känna historiens vindslag. Innan man ens kommit in på färjeterminalen så börjar alla guiderna leta kunder och kommer man som jag ensam så är man självklart en måltavla. Det räcker inte en gång att säga att man inte vill ha någon guide. Om man trots allt lyckas bli av med någon guide så kommer det genast en ny. Vissa kan ha väldigt svårt att inse att de måste tjäna in dagens levebröd av någon annan och de blir lite tjura.

Igår så var jag ute och skulle köpa batterier på stan (centrala Dakar). Det är inte helt självklart lätt. Det kommer massor med guider som vill hjälpa till och de nästan slåss om att fixa fram batterier. Priset är 3-4 ggr normalpris efter förhandling och när de inser att jag verkligen vet det riktiga priset så blir de sura och börjar provocerar istället. Då gäller det att ta sig därifrån snabbt, särskilt när det blir mer än en som gör samma sak.

Man kan egentligen undra hur det överhuvudtaget är möjligt att vita människor idag kan gå omkring här utan att folk vill ge igen för gamla synder. Ute på ön blir det nästan en kuslig känsla när man inser vad som skett. Ön var en handelsplats för slavar som skulle exporteras till Amerika. Slavarna föstes till försäljningsställen på ön där de auktionerades bort till högstbjudande. Inköparna stod uppe på balkongen och kunde se ner på gården där försäljningsobjekten visades upp. En av många byggnader för ändamålet visas upp för turister men det fanns hur många liknande som helst. Hade man som frihetsberövad kommit till ön och blev såld fanns det ingen återvändo, man var hemifrån för gott. Det var bara de starkaste männen och de finaste kvinnorna som överlevde båtresan till Amerika som var minst sagt ansträngande. Det gällde för affärsmännen att optimera sina investeringar och ett visst svinn var kalkylerat.

Idag så är ön ytterst märklig, här bor några hundra människor och då har man tagit gamla byggnader i anspråk. Det ser märkligt och tragiskt ut då man kunde se bofasta i fd försvarsanläggningar. Det finns också förhållandevis moderna anläggningar kvar och det känns som att många hemska saker även skett i modern tid. Det finns ett fort på ön som fungerade som fängelse till så sent som 1950. De flesta bor dock i enkla bostäder byggda av bråte som de hittat. Till detta så skall man lägga till att säkert 100 % av de bofasta lever på de turister som besöker ön.

Men ändå, det är en vacker ö och det ser ut som folk tycker det är viktigare med nutiden än att tänka på gamla övergrepp. Det såg t o m riktigt fint ut då det var massor med barn som lekte och badade på den fina badstranden helt intill fortet där båten la till. Jag fick en känsla av att detta är en enorm paradox – tidigare ett helvete och nu ett paradis. Huuu… många tankar och känslor flödar genom kroppen.

Hur är det i Dakar?

Place de l´Indénpendence, Dakars hjärta i centrum av stan.

Det är helt fantastiskt att vara här. Bara genom att höra alla ljud, känna lukter, förundras över miljön och se alla människor och djur är som att vara på en annan planet. Mycket mer behöver man inte göra här, det är maxat med intryck så fort man vaknar på morgonen. Folk är i allmänhet väldigt glada och gästvänliga. I generella termer är Dakar en fin och säker stad men det går inte att jämföra med något annat – det är Afrika.

Skall man vara helt ärlig så kan det tyckas konstigt att saker och ting inte fungerar bättre än vad de gör. Folk verkar tänka kortsiktigt, det är inte så viktigt vad som händer imorgon. Det finns både pengar och resurser så varför det fungerar som det gör är för mig en gåta. Kortsiktigheten kan vara en av många anledningar men att riktigt förstå verkar inte vara så lätt. Hela kontinenten är fullproppad med rikedomar så det borde väl inte vara så svårt?

För många är det ett hårt liv att skrapa ihop levebröd för dagen, en nästan hopplös situation för alla som inte har något från början. När man går ute på stan blir man ständigt antastad av någon som verkligen betraktar västerlänningar som en vandrande guldgruva och vill hjälpa till med allt möjligt. Det gäller att vara tydlig utan att för den skull vara otrevlig. Efter tusen gånger och efter en lång varm dag utan mat så kan det belasta tålamodet en del.

Man köper väldigt mycket på marknaden och marknadsstånd utmed gatorna. Ett krav är dock att man vet vad grejerna kostar innan. Det finns så många försäljare att det i praktiken är omöjligt att gå på trottoarerna. Istället måste man gå ute i gatan och vara extremet vaksam så att man inte blir påkörd. Bilarna stannar inte för någon vare sig för fotgängare eller andra oskyddade trafikanter, den enda regeln som verkar finnas är att den som är störst alltid kör först. Fordonsparken är blandad, till 75% är det verkligen skrothögar som rullar och större antalet skulle inte ens klara första kontrollen på Svensk bilprovning, bromskontrollen. Rolf anlitade en taxi, och innan den kommit till flygplatsen så hade den kört in i en annan bil i ca 20 km/h. Förarna gick ur sina bilar, titta på bilarna och ryckte på axlarna. Att betänka är att bilen som blev påkörd var ganska fin. Detta var en bra påminnelse om hur lätt det är att råka ut för något då vi kör motorcykel.

Rolf har sedan två veckor sedan åkt till Sverige på en snabbvisit på tre veckor för att fixa något på jobbet. Karl-Axel bor mitt i den centralaste delen av stan i en lägenhet. Kostnadsläget är nog i princip samma som hemma men standarden är betydligt lägre. Det verkar inte finnas ”lagom” i den här stan utan antingen så är det lyx i överflöd eller så är det så knapert att man måste ta en dag i taget för att överleva. Lyxversionen är i detta läge helt orealistisk dyr och den enklare varianten skulle inte fungera, i mittregionen är det ett väldigt litet utbud. Som kuriosa så var jag inne på Senegal Tours (den i särklass största arrangören) för att se vad som fanns för turister. Konstaterade snart att det var lyxförpackningar som inte passade. En tour som jag sedermera gjorde på egen hand kostade där 1300 SEK köpa. På egen hand kostade den 92 SEK och jag gjorde allt som då ingick i den arrangerade touren utom att bli hämtad av en guide. Att få en lokal guide var minst sagt inte svårt.

Lägenheten ligger bara några 100 meter från stadens absoluta hjärta. Trots detta så försvinner strömmen ideligen och hela kvarteret blir mörkt. Massor med reservkraftaggregat drar igång men min lägenhet är inte prioriterad. I landets huvudstad och den centralaste delen borde väl ändå elförsörjningen fungera. Som elektriker så drar jag slutsatsen att det är distributionsnätet som inte pallar. Återigen ett exempel på kortsiktigt tänkande.

Temperaturen här är ett problem, det är typ 33 grader och pga fuktigheten så upplever man det som 37 grader (kan man läsa på weben). Lägenheten har ingen luftkonditionering så det är absolut nödvändigt med en fläkt som fungerar och hur lätt är det när det inte finns ström. Ännu viktigare är att fläkten är bästa tänkbara myggjagare. Under dagen så har den heta solen värmt betongen så det är minst 37 grader inne i lägenheten på natten och så går strömmen, det blir svart, ingen kylande effekt från fläkten och inte minst – myggskyddet försvinner (malariamyggorna är aktiva nattetid) Taskigt läge och inte helt lätt att tackla. Svetten rinner och det går helt enkelt inte att få något myggmedel som stannar kvar på kroppen för all svett. Att skydda sig med myggnät känns som att komma in i en ugn och när det redan är för varmt, hur gör man? Alla intelligenta råd och tips som man kan läsa om verkar vara akademiska. En fläkt är vad som gäller men till det behövs ström…

Gällande säkerhetsläget så är det ganska gott. Självklart finns massor med ficktjuvar och lurendrejare men våld i samband med rån verkar vara ovanligt. För att eventuellt lättare förstå nivån så känns det inte bekvämt att ha mer än nödvändigt på sig och att vifta med en kamera är som att be om trubbel. Detta är dock antagligen rena söndagsskolan jämfört med de platser som har dårligt rykte… som vi senare skall passera på vår färd genom Afrika. Just nu så är det dock viktigare att det inte blir strömavbrott i natt igen… myggorna är förvisso små men för den delen inte helt ofarliga.

870 loggade mil

sedan vi lämnade färjeterminalen i Kiel, Tyskland. Det var varit händelsrerika och intressanta mil. Nu finns den senaste gps-loggen upp på bloggen. Dessutom finns också en fil i .gdb-format med hela sträckan som vi kört.

Testa detta, det är helt otrolig teknik. Bara Google Earth är mer än bra, lägger man sedan till gps-loggar i Google Erath så blir det ännu bättre. Det är varken bökigt eller omständigt - gå till aktuell meny (GPS-spår) och ladda ner en .gpx-fil, packa upp den och öppna den med Google Earth. Har du inte Google Earth så installerar du den först och även det är hur lätt som helst. Lycka till... och mycket nöje :)

Mauretanien - foto och kommentarer

Fotografier med kompletterande kommentarer är uppladdade.

24 timmar till Dakar

Det tar ganska lång tid att passera gränsen och klockan börjar närma sig fyra. Vi fick oväntade nya spelregler vid gränsen – vi behöver komma till ett kontor i centrala Dakar och få våra Carnet de Passage påskrivna inom 24 timmar. Det är 35- 40 mil till Dakar och vi inser att vi behöver en övernattning och att vi antagligen också måste åka tidigt för att vara säkra på att hinna innan de stänger kontoret.

Det är ca 10 mil till staden Saint Louis och vi bestämmer oss för att ta oss dit. Det innebär att vi kommer att har ganska många mil kvar till Dakar men det verkade ändå vettigast, vi var ju ganska trötta vid det här laget och inte minst så behövde hjärnan bearbeta alla intryck vid gränsen.

Vi kör genom våtmarker och det finns många fåglar, en på sitt sätt vacker natur. Antagligen trivs myggorna som kan bära malariaparasiter här också. Vi är nu söder om Sahara i västra Afrika och 80 % av alla malariadödsfall inträffar där. Malaria är den farligaste tropiksjukdomen och den dödar mellan 1,5 miljoner till 2,7 miljoner människor varje år. Nu gäller det att göra så många preventiva åtgärder som möjligt åtminstone under den mörka delen av dygnet men hur lätt är det egentligen? På kvällar och nätter så är det svårt att inte svettas och minsta lilla textil på kroppen känns som ett stort duntäcke.

Vi närmar oss Saint Louis. Den ligger alldeles intill atlantkusten och den är delvis byggd på några långsmala öar som var fransmännens första bosättning. Stan är speciell och känslan var att det skulle vara kul att stanna här några dagar men vi är trötta och vi behöver komma iväg tidigt imorgon bitti. Var skall vi övernatta?

Saint Louis är en stad med 150 000 invånare och det är inte helt lätt att hitta något lämpligt ställe att övernatta på. Till slut hamnar vi i en hydda på stranden och vi var de enda gästerna. Lite senare kommer fyra bilar och det kändes bra med tanke på att vi verkligen låg på stranden och vi visste inte något om säkerheten.

Vi var ganska hungriga och vi avtalade med våra guider att på kvällen så har vi Baroque på stranden. Det blev ganska många fiskar som hamnar på grillen. Hela tillställningen var ganska trevlig fram till det skulle betalas. Vi hade avtalat ett pris men nu menade man på att det var per person. Stämningen hårdnar och när de inser att de inte får dubbelt betalt så vill de åtminstone ha pengar till taxi in till stan. Från en annars trevlig kväll får vi en bitter smak.

Det är varmt, mycket varmt och den sköna brisen utanför hyddan märker vi inte något. Vi ligger under myggnät och det känns varmt, för varmt. Det blir inte många minuter sömn den natten, vi ligger mest och tjostar och tänker på hur utsatta vi egentligen är här ute på stranden. När det äntligen ljusnar känns bra så att vi kan komma iväg. Det kliar och vi har antagligen fått både värmeutslag och bett av sandloppor, sängarna var nog inte helt fria från det ena och det andra.

På morgonen pratar vi med de andra som kommit, det var två gäng, ganska roliga typer. Där var bl a en glad och trevlig tjej från Sverige som var mycket imponerat av vad vi gjorde. Att lifta i det här området som ensam tjej är antagligen mycket ovanligt och svårt. En av killarna som hon liftade med kom från Portugal och var på väg till Guinea Bissau för att sälja sin Land Rover. För 8 månader sedan så hade han åkt motorcykel Portugal – Sydafrika på en liknande motorcykel fast äldre modell. Vi har inte särskilt mycket tid på oss innan vi måste åka vi får klart för oss att han tyckte det var svårt och jobbigt att köra motorcykel hela vägen. I Nigeria är säkerheten bristfällig så han valde att köra via Niger (norr om Nigeria) istället. I Nigeria tar man allt man kommer över, de tar t o m glasögon påstod han.

Det blir inte lättare ju längre vi kommer var en reflektion då vi började vår färd mot Dakar. Vi får fokusera på vår närmaste uppgift – att ordna med Carnet de Passage. Det rullar på rätt bra men när vi närmar oss Dakar så börjar trafikkaoset och det var tur att vi verkligen kom iväg så tidigt på morgonen. Det tar ett bra tag att komma in till centrum och vi får helt enkelt ställa motorcyklarna för att först ta oss till rätt adress.

Det är varmt och lite jäktigt, svetten rinner och skjortan är fullständigt genomvåt. Rolf ser till motorcyklarna och Karl-Axel tar upp jakten på rätt adress. Väl framme så är det STÄNGT men kontoret skulle öppna igen om en halvtimma. Kändes skönt att veta att man var på rätt ställe och att kontoret skulle öppna igen. Det kan kanske fungera trots allt – det har aldrig varit närmare.

Efter att passerat första tjänstemannen så kommer jag in till en dam som inte ser ut att förstå något. Troligtvis var det bossens sekreterare. Oddsen minskar ju längre tiden går men till slut så kommer jag in till bossen. Jag förklarar vad mitt ärende är och han tar lite nonchalant fram en stämpel och stämplar våra 24 timmars transittillstånd. På frågan om han inte skall fylla i Carnet de Passage så säger han att det inte behövs, det räcker med den stämpel som han gett oss. Frågar hur länge vi kan stanna i landet och han svarar att stämpeln normalt gäller i 6 månader.

Med många tankar lämnar jag tjänstemannen och tar mig tillbaka till Rolf. Vi får anta att vi kommer ut ur landet utan allt för mycket problem. Krafterna börjar sina men det gällde nu att titta någon stans att sova på. Att till rimliga priser både få en bra plats för oss själva och för motorcyklarna visade sig inte vara helt lätt. Efter att de normala krafterna tagit slut så låg vi nere på reserven. Med lite flyt så hittar vi ett riktigt bra ställe innan bränslet tog helt slut. Vi blev helt nöjda och senare på kvällen så hittar vi en restaurang som var väldigt mysig, det blev mycket god mat och några öl innan det var dags att sova. Den belöningen gick inte av för hackor…