Kamerun

Då vi frågade gränstjänstemännen så fick vi reda på att vägen var bättre i år än förra året vid den här tiden. Om det verkligen gick att ta sig igenom visse dom inte. Plan B var att ta färja från Nigeria tilll Kamerun men då skulle vi först få åka in i områden som UD avråder från. Så dåliga vägar kan det väl ändå aldrig vara... resonerade vi.

Ett irriterande moment var att om vi tog beslutet att passera gränsen och försöka ta oss genom djungeln så kunde vi inte återvända. Det fanns ingen möjlighet att komma in i Nigeria igen pga visumproblematiken.

Vi bestämde oss för djungelvägen och de första resdagarna blev minst sagt minnesvärda. Hur det egentligen gick till att ta sig fram förstår vi inte själva. Att köra i meter djupa gyttjehål var en spännande upplevelse, särskilt då vi egentligen inte visste hur djupa hålen var. Att ta sig fram med motorcyckel i gyttja upp till tanken km efter km satte motorcyklarna på hårda prov. Slitag på kedja och bromsar var enorma och man kunde bara hoppas att det inte kröp in i hjullagren o dyl. Att få in löst flytande gyttja in i avgasrören/motorn var ingen önskedröm.

Kombinationen med att köra i Afrikas djupaste djungel och att inte ha någon återvändo gav en adrenalinproduktion som hette duga. En minnesvärd upplevelse som hamnar på topp tio-listan.

Nigeria

Då vi skulle passera Nigeria var vi lite spända, vi hade hört en hel del om att kriminaliteten var hög. Det finns mycket oljepengar i landet, pengar som är ojämt fördelade mellan landets 140 miljoner invånare. Och så hade vi hört om vägrån och annat... men det visade sig vara trafiken som gav störst intryck på oss.

På motorvägen var det totalt trafikkaos som antigen var stillastående eller så var det obegränsad hastighet. Alla normala regler i trafiken var som bortblåsta. Här körde man efter en enda regel – överlev. Man körde på den sida av vägen som man känner för och så fort som det överhuvudtaget gick. Det fanns massor och åter massor med vägarbeten och gick det att ta sig fram så försökte man och gick det inte så försökte man ändå. Det verkade inte ha någon som helst betydelse om det var avspärrad eller inte. Det fanns nog en regel till som var viktig att följa. Ändra inte riktning för snabbt, det kan komma fordon från alla håll.

Damm och dieselröken var så tät att det gick ibland inte att se mer än några meter och att hålla andan var ingen som helst idé.

Benin

Benin kommer vi särskilt ihåg för att man sålde bensin utmed vägarna i stora genomskinliga glasflaskor. Vi såg inte en enda normal bensinstation. Solen var stark och i bästa fall fanns en tygtrasa som hindrade dammet att blanda sig med bensinen. Man kan tänka sig att att om det fanns något oktantal från början så var det inte några oktan kvar efter en dags avdunstning. Vi korsade landet tvärs och vi slapp att tanka som tur var. Generellt så var det problem med bensinkvaliteten för våra motorcyklar. Man fick helt enkelt gasa försiktigt för att knackningarna i motorn inte skulle bli allt för otrevliga. För att undvika bottennapp så tankade vi ofta i vanliga fall för att blanda ut olika bensinleveranser.

Benin kändes som ett trevligt land, kanske lite "rått". Då vi passerade landet var det omfattande översvämningar och det märktes bl.a genom att folk bosttte sig på vägarna. Det var nog mycket svårt att överleva med tanke på alla myggor (malaria) och ormar som säkert trivdes i de våta markerna. De stora vägarna var finansierade av EU. Det såg märkligt ut, de stora fina vägarna passade inte in i miljön på något sätt. Det var ganska vanligt att det gick en EU-väg och en afrikansk väg parallellt.

Togo

Det var lite bökigt att komma in i landet från Ghana men när vi väl kom genom gränsen så fungerade allt bra. Vi kände oss hela tiden välkomna och känslan var att vi var i Afrika fullt ut. Något som vi uppskattade högt var att vi kunde röra oss fritt helt utan att vi en ens kände oss som vitingar bland alla kolsvarta människor. Förnimmelsen vi hade vara att vi var accepterade och respekterade då vi kom. Vi trivdes så bra att Togo blev ett favoritland.

Ghana

Från Marocko är det franska som gäller och det var skönt att komma till ett engelsktalande land. Då vi passerade gränsen Burkina Faso/Senegal så var det tydligt att tjänstemännen och folk runt omkring blev imponerade att vi verkligen hade passerat öknen med livet i behåll.

Det hade regnat en hel del och större delen av Ghana kändes mer eller mindre som sumpmark. Vägen mellan Kumasi och Accra utmärkte sig då folk verkligen körde som idioter. Bra väg och ganska bra bilar är en kombination som inbjuder till höga farter. Men inte nog med det, det verkade inte ha någon betydels om man låg en meter bakom motorcykeln i 10 km/t eller 100 km/t. Att ha en stor överlastad lastbil i häcken var minst sagt provocerande. Det fanns gott om bilvrak utmed vägen som påminde om riskerna, en helt sjuk trafikmiljö och en märklig företelse.

Ghana kändes mer "västerländsk" än övriga länder vi passerat i Afrika. Stora delar av huvudstaden Accra är väldigt fin och det finns gott om dyra hotell och restauranger och barer. Priserna i Accra är ca dubbelt så höga som övriga landet.

Burkina Faso

Förutom några mil med riktigt luriga hål i vägen så var vägarna bra. Att sitta på motorcykel i den här miljön var fantastiskt på många sätt. Det fanns ganska gott om byar och folk verkade ha det avslappnat och skönt. Vid var och varannan vattensamlig badade barnen och mammorna tvättade kläder.

Namnet på landet sticker ut men namnet på deras huvudsta sticker ut ännu mer... Ouagadougo. Vi hade läst in oss på Google Earth men när vi kommer in i stan stämmer inte något, hela stan var uppgrävd... Det blev en intensiv körning runt i stan för att hitta någonstans att bo. I trafiken platsade vi inte in bland bilarna och vi platsade inte heller bland alla tusentals lätta motorcyklar som som körde Zig-Zag mellan folk, djur och bilar.

Något som förvånade var att vi i Ouagadougo hade svårt att hitta ställen där vi kunde köpa mat eller någon form av restaurang. Ännu mer förvånande var att på dagen fanns det massor med folk men på kvällen var det helt tomt i området där vi hamnade. Så småningom förstod vi vad som gällde och vi började gilla staden riktigt mycket. På något sätt kände vi också att det finns framtidstro i landet.

Mali

Mali överraskade positivt på många sätt. Vi hade inga direkta förväntningar utom att vi trodde att det skulle bli varmt. Vi blev välkomnade av en trevlig tulltjänsteman som tyckte att vi inte behövde två motorcyklar. Efter ett tag så gav han med sig och det var inga problem alls, vi behövde inte ens fylla i Carnet de passage. In i landet är det inte så viktigt men ut ur landet är det helt nödvändigt ur vår synvinkel.

I huvudstaden Bamako snurrade vi runt en hel del och vi fick bekänna färg i den täta trafiken, då var det varmt... Det var svårt att hitta någonstans att bo, det var fullt överallt. Till slut hittar vi ett hotell en bit bort från centrum. Det visade sig vara ett kanaonställe och vi stannade där i flera nätter, vi stortrivdes. Gott om restauranger och barer alldeles runt hörnat.

Vi kände att vi kommit till Afrika på riktigt, det var hur kul som helst. Vi hade kommit igång med resan och hade mycket kvar, kunde det bli bättre...

Senegal

Vi gjorde allt för att slippa gränsövergången vid Rosso (från Mauretanien). Tungt långvarigt regn hade gjort det helt omöjligt att ta sig till den alternatva övergång ca 10 mil väster ut. Vi fick bita ihop och försöka ta oss genom gränsen som gjort sig känd som en av världens mest korrumperade. Nu i efterhand bidrar vi gärna till att gränsövergången bibehåller sitt rykte...

Vår tullhandling Carnet de Passage skall gälla i Senegal men för att stävja den illigala fordonsimporten till grannlandet (söderut) Guinea Bissau har man gjort det besvärligt. Vi fick 24 timmar på oss att söka upp ett kontor i Dakar.

Det var en pärs att under tidspress ta sig till Dakar och hitta en adress där. Fullständigt genomblöta av svett (kläderna genomvåta och svetten droppar från kläderna) hittar vi rätt inom utsatt tid. På kontoret är det kö och då vi framför vårat ärende uppstår stora frågetecken. Till slut får vi våra stämplar.

Rolf blir tvungen att åkat till Sverige. Karl-Axel stannar och efter tre veckor kommer Rolf tillbaka och vi fortsätter i österut mot Mali.

Mauretanien

Då vi försökte komma genom gränsövergången Marocko/Mauretanien andra gången var det på håret att vi lyckades. Gränsen ligger minst sagt ute i öknen och resurserna där är väldigt små. Hur det skall gå beror nog en del på tjänstemännens dagsform, Väl genom var det inga problem förutom att känslan ändrades och att vi var i ett område som UD avråder från alla typer av resor till dvs man får klara sig helt själv och inga försäkringar gäller. Tyvärr är är säkerhetsläget något ostabilt och man får läsa av läget mer än vanligt, gäller särskilt gränsområdena.

Trots att landet i princip bara består av öken så var denna del av resan en av de stora höjdpunkterna. Då vi hade 25 ökenmil norrut och 25 ökenmil söderut till bebodda trakter går en kedja av och i kombination med att det var 40 grader varmt och vår begränsade mängd vatten så blev läget kritiskt. Med massor med tur och underbara människor som vi mötte löste det sig på ett riktigt bra sätt.

Marocko och Västsahara

Första landet i Afrika och en helt annan trafikkultur. Här gäller dock svenska motorcykelförsäkringar vilket nu i efterhand känns rätt lyxigt.

Marocko är ett långsmalt land, särskilt då man räknar med Västsahara. Atlasbergen är självklart en höjdpunkt men även Sahara gav makalösa upplevelser. Bortsett från att sand kan vara jobbigt och hettan olidlig så är det sagoligt vackert.

När vi kommer ner till södra gränsen är det stopp. Vi har 400 ökenmill t o r till huvudstaden Rabat som är det närmaste stället där man kan få visum. Vi ställer motorcyklarna 10 mil norr om gränsen. Efter 2 månader återvänder vi och motorcyklarna är kvar!

Europa

Vi börjar vår resa söderut 2010-04-21. En bra tid att börja, vi möter våren då vi åker genom Europa.... en perfekt start.

Vi kommer att lägga ut ett Youtube-klipp per land lite då och då framöver har vi tänkt oss. Det blir i samma stil som denna.

Hur kul som helst

Vi har nu kört 60 resp 140 mil med våra nya XTZ1200 Super Teneré och vi är helt övertygade om att det var ett bra val. Vi hade att välja mellan BMW 1200 GS och Yamaha XTZ1200. Valet var inte lätt men nu känns det väldigt bra. Båda motorcyklar är vansinnigt dyra och bl.a av det skälet är det inte helt lämpliga att köra där det inte går att försäkra dem (typ i Afrika).  Detta är något vi glömmer just nu... för vilken njutning det är att glida fram på små asfaltvägar här hemma.

En stor dag

Efter att vi kommit tillbaka till Sverige så har vi funderat och analyserat vad vi kan förändra/förbättra. Vad gäller motorcykelvalet, Yamaha XT660Z Teneré, så är vi väldigt nöjda men motorcyklarna var lite väl tunga att handskas med - oväntat tunga. Den känsla som innfinner sig är att det egentligen inte spelar roll om de är ännu tyngre. Skall det bli lätt får det bli riktigt små motorcyklar typ 250-350 cc.

För ett par veckor sedan så beställde vi två nya XTZ1200 Super Tenére och igår hämtade Karl-Axel sin maskin. Många känslor flög runt genom kroppen. En enorm förtjusning då blicken var vänd mot den nya skönheten och en sorgsen känsla då blicken gick till den gamla motorcykeln. Det kändes lite av att svika en vän, tänk vilka upplevelser vi haft tillsammans... förlåt.

Föredrag på ADVENTURES DAYS

600 likasinnade träffas i Säfsen 16-19 juni 2011
http://www.adventuredays.se/foredrag.asp?lang=sv

Adventure Days arrangeras varje år för folk som älskar motorcyklar och resor, allra helst i kombination. Äventyr på motorcykel, oavsett om det är på grus eller asfalt, i fjärran länder eller på hemmaplan.


Sverige – Kamerun, en resa i många dimensioner



- Inom 60 sekunder befinner vi oss i en fullt utvecklad sandstorm. Det blåser så enormt att vi har svårt att hålla motorcyklarna upprätta, vi blir sandblästrade. Herre jisses...

- Hur gött som helst, vägarna är helt underbara. Vi stannar för lunch mitt i djupaste djungeln. Vi är absolut ensamma och vi hör massor med djungelljud – äntligen har vi kommit till mörkaste Afrika.

Kittlar tanken det minsta eller om du funderar på att köra motorcykel i Afrika, kom och lyssna på Rolf Karlsson och Karl-Axel Söderberg som berättar och ger tips.