2010-05-31 var dagen då vi försökte komma in i Mauretanien utan att lyckas.
Väl medvetna om att detta skulle bli en lång och speciell dag så stod vi upp tidigt för att utnyttja så många ljusa timmar som möjlig. Vi trodde att det var helt ljust vid 6 tiden men ack vad vi bedrog oss. Då vi var klara för avfärd ca 05.30 så var det bäcksvart, det kändes som att det var sennatten och inte morgon. Det blir nog snart ljust resonerade vi så vi körde iväg lite sakteliga.
Det var många tankar som snurrade då vi körde ut ur stan... att köra på natten då det är mörkt är normalt inte att föredra. Det var en känsla som kittlade.
Det var nästan folktomt och knappt någon trafik alls. Det kändes som att nattens aktiviteter pågick. Känslan förstärktes då en bil full med glada slöjbeklädda damer körde upp jämnsides och försökte få kontakt...
Utan en massa poliskontroller så lämnar vi Dakhla i mörker. Det kom en och annan lastbil men i övrigt var vi ensamma. Detta var första gången under resan som vi körde i mörker... lastbilarna blinkade och det berodde troligen på att motorcyklarna var lastade. Men vilken känsla det var att köra i ökennatten... det var bara synd att vi inte fick se det oerhört märkliga landskapet igen (vi fick köra tillbaka 3-4 mil samma väg som vi kom).
Vi kör kanske 10 mil innan det blir ljust och det var inte förrän vid 7 tiden. Växlingen från helt svart till helt ljust gick väldigt snabbt.
Milen rullar och vi räknar med en lång dag, vi sköter mat och vatten riktigt bra. Allt känns riktigt häftigt och vi skulle t o m vara i Maruetanien idag. Vi hoppades att det verkligen skulle finnas en bensintapp ca 30 mil från Dakhla som vi hört rykten om... och det gjorde det med besked, det fanns två tappar med tillhörande verstad och restaurang och övernattningsmöjlighet. Fn blev reaktionen, då stod vi upp lite onödigt tidigt - vi skulle ha övernattat här om vi bara visste...
Vår plan fungerade egentligen perfekt så vi fortsatte efter en oväntad lunch - finns det möjlighet att äta så bör man väl äta. Vem vet när vi kan äta så här bra nästa gång...
Vi drar vidare och efter ca 10 mil så är vi vid gränsen. Formaliteterna på Marockos sida går snabbt och smidigt. När vår resa börjar i igenmans land mellan länderna så försvinner vägen. Trots en realistisk bedömning hur det skulle vara här så blev vi överraskade. Ingen väg, bara sand. Det är svårt att föreställa sig omständigheterna men vinden var inte att förringa, vi var riktigt varma och svettiga under våra mc-kläder.
När vi stannar för att justera vätskebalansen så kommer en typ som vill hjälpa till... av den sorten som vi inte vill ha hjälp av. Han och en kumpan körde i en Toyotapickup så hur vi än gjorde så hängde de på och irritationen bara steg. Han skulle visa vägen och vi struntade i honom, vi hamnade narurligtvis fel. Vi kom till platser där sanden var helt omöjlig att köra i. Detta vet naturligtvis vår påtvingade vän som självklart ser vårt läge och vill hjälpa till ännu mer.
Vår vän ville att vi skulle lägga våra grejer på flaket så att det blev lättare för oss att köra. Han sålde också extra smidighet vi gränsen men huvudnumret var att han sålde försäkringar. Försäkring som vi visste att vi på något sätt var tvungna att teckan. Vi förklarade att vi kunde prata efter gränsen - inte nu.
Det som sedan händer vid gränsen vill vi glömma - vi kom inte in utan visum. Vår plan var att ordna visum vid gränsen. Sedemera så förstod vi att man verkligen slutatat utfärda visum vid gränsen och att det inte var bara ett sätt att förhandla.
Vilket läge - efter några timmar vi blir handgripligen bortfösta av vapenföredda poliser ut i ingenmans land. Då hade vi höjt ribban ordentligt och försökt med allt. Till slut började folk uppmärksamma vår situation och då visste vi att det inte skulle gå att lösa situationen på ett smidigt sätt.
Adrenalinet stiger ännu mer då Karl-Axel välter sin motorcykeln. Hade vi inte väckt uppmärksamhet innan så gjorde vi det då. OK vi kör ut i igensmans land och hoppas att vi kommer till Marocko innan de stänger gränsen. Nu kör vi ganska fort och utan extra hjälp och det går häpnadsväckande snabbt och smidigt. Den "väg" som man tidigare såg var bortblåst och vi fick välja nya spår.
Vi hinner till Marocko innan de stängde gränsen. Nu är vi ganska medtagna men vi slipper vara i ingenmans land under natten. Då vi som bäst håller på med formaliteterna så välter Rolfs motorcykel ganska otäckt på en stenkant. Det är normalt ganska tungt att få upp motorcykeln men denna gång var det extra tungt.
När vi är klara med gränsformaliterna stannar vi 100 meter från gränsen och summerar vad som hänt och vilka alternativ som fanns. Det var också läge att rätta till vätskebalansen. Det kändes som vi gjort allt och att vi inte hade något alternativ. I eftrhand var det också kul att veta hur man reagerar och agerar då det bränneer till lite mer än vanligt. Phu... nu var det bara 10 mil till Motel Barbas, där skulle vi slicka våra sår och fundera ut en lösning på detta kniva läge.
Väl medvetna om att detta skulle bli en lång och speciell dag så stod vi upp tidigt för att utnyttja så många ljusa timmar som möjlig. Vi trodde att det var helt ljust vid 6 tiden men ack vad vi bedrog oss. Då vi var klara för avfärd ca 05.30 så var det bäcksvart, det kändes som att det var sennatten och inte morgon. Det blir nog snart ljust resonerade vi så vi körde iväg lite sakteliga.
Det var många tankar som snurrade då vi körde ut ur stan... att köra på natten då det är mörkt är normalt inte att föredra. Det var en känsla som kittlade.
Det var nästan folktomt och knappt någon trafik alls. Det kändes som att nattens aktiviteter pågick. Känslan förstärktes då en bil full med glada slöjbeklädda damer körde upp jämnsides och försökte få kontakt...
Utan en massa poliskontroller så lämnar vi Dakhla i mörker. Det kom en och annan lastbil men i övrigt var vi ensamma. Detta var första gången under resan som vi körde i mörker... lastbilarna blinkade och det berodde troligen på att motorcyklarna var lastade. Men vilken känsla det var att köra i ökennatten... det var bara synd att vi inte fick se det oerhört märkliga landskapet igen (vi fick köra tillbaka 3-4 mil samma väg som vi kom).
Vi kör kanske 10 mil innan det blir ljust och det var inte förrän vid 7 tiden. Växlingen från helt svart till helt ljust gick väldigt snabbt.
Milen rullar och vi räknar med en lång dag, vi sköter mat och vatten riktigt bra. Allt känns riktigt häftigt och vi skulle t o m vara i Maruetanien idag. Vi hoppades att det verkligen skulle finnas en bensintapp ca 30 mil från Dakhla som vi hört rykten om... och det gjorde det med besked, det fanns två tappar med tillhörande verstad och restaurang och övernattningsmöjlighet. Fn blev reaktionen, då stod vi upp lite onödigt tidigt - vi skulle ha övernattat här om vi bara visste...
Vår plan fungerade egentligen perfekt så vi fortsatte efter en oväntad lunch - finns det möjlighet att äta så bör man väl äta. Vem vet när vi kan äta så här bra nästa gång...
Vi drar vidare och efter ca 10 mil så är vi vid gränsen. Formaliteterna på Marockos sida går snabbt och smidigt. När vår resa börjar i igenmans land mellan länderna så försvinner vägen. Trots en realistisk bedömning hur det skulle vara här så blev vi överraskade. Ingen väg, bara sand. Det är svårt att föreställa sig omständigheterna men vinden var inte att förringa, vi var riktigt varma och svettiga under våra mc-kläder.
När vi stannar för att justera vätskebalansen så kommer en typ som vill hjälpa till... av den sorten som vi inte vill ha hjälp av. Han och en kumpan körde i en Toyotapickup så hur vi än gjorde så hängde de på och irritationen bara steg. Han skulle visa vägen och vi struntade i honom, vi hamnade narurligtvis fel. Vi kom till platser där sanden var helt omöjlig att köra i. Detta vet naturligtvis vår påtvingade vän som självklart ser vårt läge och vill hjälpa till ännu mer.
Vår vän ville att vi skulle lägga våra grejer på flaket så att det blev lättare för oss att köra. Han sålde också extra smidighet vi gränsen men huvudnumret var att han sålde försäkringar. Försäkring som vi visste att vi på något sätt var tvungna att teckan. Vi förklarade att vi kunde prata efter gränsen - inte nu.
Det som sedan händer vid gränsen vill vi glömma - vi kom inte in utan visum. Vår plan var att ordna visum vid gränsen. Sedemera så förstod vi att man verkligen slutatat utfärda visum vid gränsen och att det inte var bara ett sätt att förhandla.
Vilket läge - efter några timmar vi blir handgripligen bortfösta av vapenföredda poliser ut i ingenmans land. Då hade vi höjt ribban ordentligt och försökt med allt. Till slut började folk uppmärksamma vår situation och då visste vi att det inte skulle gå att lösa situationen på ett smidigt sätt.
Adrenalinet stiger ännu mer då Karl-Axel välter sin motorcykeln. Hade vi inte väckt uppmärksamhet innan så gjorde vi det då. OK vi kör ut i igensmans land och hoppas att vi kommer till Marocko innan de stänger gränsen. Nu kör vi ganska fort och utan extra hjälp och det går häpnadsväckande snabbt och smidigt. Den "väg" som man tidigare såg var bortblåst och vi fick välja nya spår.
Vi hinner till Marocko innan de stängde gränsen. Nu är vi ganska medtagna men vi slipper vara i ingenmans land under natten. Då vi som bäst håller på med formaliteterna så välter Rolfs motorcykel ganska otäckt på en stenkant. Det är normalt ganska tungt att få upp motorcykeln men denna gång var det extra tungt.
När vi är klara med gränsformaliterna stannar vi 100 meter från gränsen och summerar vad som hänt och vilka alternativ som fanns. Det var också läge att rätta till vätskebalansen. Det kändes som vi gjort allt och att vi inte hade något alternativ. I eftrhand var det också kul att veta hur man reagerar och agerar då det bränneer till lite mer än vanligt. Phu... nu var det bara 10 mil till Motel Barbas, där skulle vi slicka våra sår och fundera ut en lösning på detta kniva läge.
1 kommentar:
Hejsan Kalle! Spännande att läsa men tråkigt att höra att ni fått käppar i hjulet.. Hoppas ni kämpar på och lycka till med visum. Vi ses! Marcus (nu i Alice Springs)
Skicka en kommentar