Hu va konstigt det känns, för några dagar sedan var det spikrak färd genom sterila Västsahara och nu e man hemma i ett hav av grönska och liv - skum känsla.
Vi får hoppas att det går smidigt med ambassadkontakterna i Berlin. Den första telefonkontakten var inte direkt förtroendeingivande. Någon web-sida har de inte och några ansökningsformulär på engelska verkar de inte heller ha - vilka regler gäller egentligen. Hur som helst så bör det iallafall vara betydligt lättare än vid gränsen.
Gränsen mellan Marocko och Mauritanien är "rå" med 3 km ingemansland mellan länderna. Man har inte ens lyckats att komma överens om att bygga en väg. Det var svårt att urskilja var man skulle köra och sanden var av typ kvicksand - helt omöjlig att köra i. Till detta skall läggas att det kommer folk som är påträngande och vill "hjälpa till mot en viss ersättning", en sol som inte är nådig och en vind som lyfter ofantliga mängder med sand. Att det dessutom fanns mängder med bilvrak som brunnit minskade inte känslan.
Adrenalinet låg hela tiden på en hög nivå - att bli bortjagad av poliser med vapen i hand i ett så öde område var speciellt. Att vi riskerade att behöva övernatta i "ingemansland" gjorde det hela inte lättare (gränsen stängs). Hmm ... vems lagar gäller egentligen i "ingenmansland" - förmodlgen är det djungelns lag :) Hur som helst så var det en intressant upplevelse... och nu gäller det att verkligen fixa visum.
I det storpolitiska spelet är vi antagligen inte överdrivet välkomna. Det är tydligen lite mer spänt än vanligt på den spelhalvan. Därav de till synes orimligt många poliskontrollerna i Västsahara.
Vi får hoppas att det går smidigt med ambassadkontakterna i Berlin. Den första telefonkontakten var inte direkt förtroendeingivande. Någon web-sida har de inte och några ansökningsformulär på engelska verkar de inte heller ha - vilka regler gäller egentligen. Hur som helst så bör det iallafall vara betydligt lättare än vid gränsen.
Gränsen mellan Marocko och Mauritanien är "rå" med 3 km ingemansland mellan länderna. Man har inte ens lyckats att komma överens om att bygga en väg. Det var svårt att urskilja var man skulle köra och sanden var av typ kvicksand - helt omöjlig att köra i. Till detta skall läggas att det kommer folk som är påträngande och vill "hjälpa till mot en viss ersättning", en sol som inte är nådig och en vind som lyfter ofantliga mängder med sand. Att det dessutom fanns mängder med bilvrak som brunnit minskade inte känslan.
Adrenalinet låg hela tiden på en hög nivå - att bli bortjagad av poliser med vapen i hand i ett så öde område var speciellt. Att vi riskerade att behöva övernatta i "ingemansland" gjorde det hela inte lättare (gränsen stängs). Hmm ... vems lagar gäller egentligen i "ingenmansland" - förmodlgen är det djungelns lag :) Hur som helst så var det en intressant upplevelse... och nu gäller det att verkligen fixa visum.
I det storpolitiska spelet är vi antagligen inte överdrivet välkomna. Det är tydligen lite mer spänt än vanligt på den spelhalvan. Därav de till synes orimligt många poliskontrollerna i Västsahara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar