24 timmar till Dakar

Det tar ganska lång tid att passera gränsen och klockan börjar närma sig fyra. Vi fick oväntade nya spelregler vid gränsen – vi behöver komma till ett kontor i centrala Dakar och få våra Carnet de Passage påskrivna inom 24 timmar. Det är 35- 40 mil till Dakar och vi inser att vi behöver en övernattning och att vi antagligen också måste åka tidigt för att vara säkra på att hinna innan de stänger kontoret.

Det är ca 10 mil till staden Saint Louis och vi bestämmer oss för att ta oss dit. Det innebär att vi kommer att har ganska många mil kvar till Dakar men det verkade ändå vettigast, vi var ju ganska trötta vid det här laget och inte minst så behövde hjärnan bearbeta alla intryck vid gränsen.

Vi kör genom våtmarker och det finns många fåglar, en på sitt sätt vacker natur. Antagligen trivs myggorna som kan bära malariaparasiter här också. Vi är nu söder om Sahara i västra Afrika och 80 % av alla malariadödsfall inträffar där. Malaria är den farligaste tropiksjukdomen och den dödar mellan 1,5 miljoner till 2,7 miljoner människor varje år. Nu gäller det att göra så många preventiva åtgärder som möjligt åtminstone under den mörka delen av dygnet men hur lätt är det egentligen? På kvällar och nätter så är det svårt att inte svettas och minsta lilla textil på kroppen känns som ett stort duntäcke.

Vi närmar oss Saint Louis. Den ligger alldeles intill atlantkusten och den är delvis byggd på några långsmala öar som var fransmännens första bosättning. Stan är speciell och känslan var att det skulle vara kul att stanna här några dagar men vi är trötta och vi behöver komma iväg tidigt imorgon bitti. Var skall vi övernatta?

Saint Louis är en stad med 150 000 invånare och det är inte helt lätt att hitta något lämpligt ställe att övernatta på. Till slut hamnar vi i en hydda på stranden och vi var de enda gästerna. Lite senare kommer fyra bilar och det kändes bra med tanke på att vi verkligen låg på stranden och vi visste inte något om säkerheten.

Vi var ganska hungriga och vi avtalade med våra guider att på kvällen så har vi Baroque på stranden. Det blev ganska många fiskar som hamnar på grillen. Hela tillställningen var ganska trevlig fram till det skulle betalas. Vi hade avtalat ett pris men nu menade man på att det var per person. Stämningen hårdnar och när de inser att de inte får dubbelt betalt så vill de åtminstone ha pengar till taxi in till stan. Från en annars trevlig kväll får vi en bitter smak.

Det är varmt, mycket varmt och den sköna brisen utanför hyddan märker vi inte något. Vi ligger under myggnät och det känns varmt, för varmt. Det blir inte många minuter sömn den natten, vi ligger mest och tjostar och tänker på hur utsatta vi egentligen är här ute på stranden. När det äntligen ljusnar känns bra så att vi kan komma iväg. Det kliar och vi har antagligen fått både värmeutslag och bett av sandloppor, sängarna var nog inte helt fria från det ena och det andra.

På morgonen pratar vi med de andra som kommit, det var två gäng, ganska roliga typer. Där var bl a en glad och trevlig tjej från Sverige som var mycket imponerat av vad vi gjorde. Att lifta i det här området som ensam tjej är antagligen mycket ovanligt och svårt. En av killarna som hon liftade med kom från Portugal och var på väg till Guinea Bissau för att sälja sin Land Rover. För 8 månader sedan så hade han åkt motorcykel Portugal – Sydafrika på en liknande motorcykel fast äldre modell. Vi har inte särskilt mycket tid på oss innan vi måste åka vi får klart för oss att han tyckte det var svårt och jobbigt att köra motorcykel hela vägen. I Nigeria är säkerheten bristfällig så han valde att köra via Niger (norr om Nigeria) istället. I Nigeria tar man allt man kommer över, de tar t o m glasögon påstod han.

Det blir inte lättare ju längre vi kommer var en reflektion då vi började vår färd mot Dakar. Vi får fokusera på vår närmaste uppgift – att ordna med Carnet de Passage. Det rullar på rätt bra men när vi närmar oss Dakar så börjar trafikkaoset och det var tur att vi verkligen kom iväg så tidigt på morgonen. Det tar ett bra tag att komma in till centrum och vi får helt enkelt ställa motorcyklarna för att först ta oss till rätt adress.

Det är varmt och lite jäktigt, svetten rinner och skjortan är fullständigt genomvåt. Rolf ser till motorcyklarna och Karl-Axel tar upp jakten på rätt adress. Väl framme så är det STÄNGT men kontoret skulle öppna igen om en halvtimma. Kändes skönt att veta att man var på rätt ställe och att kontoret skulle öppna igen. Det kan kanske fungera trots allt – det har aldrig varit närmare.

Efter att passerat första tjänstemannen så kommer jag in till en dam som inte ser ut att förstå något. Troligtvis var det bossens sekreterare. Oddsen minskar ju längre tiden går men till slut så kommer jag in till bossen. Jag förklarar vad mitt ärende är och han tar lite nonchalant fram en stämpel och stämplar våra 24 timmars transittillstånd. På frågan om han inte skall fylla i Carnet de Passage så säger han att det inte behövs, det räcker med den stämpel som han gett oss. Frågar hur länge vi kan stanna i landet och han svarar att stämpeln normalt gäller i 6 månader.

Med många tankar lämnar jag tjänstemannen och tar mig tillbaka till Rolf. Vi får anta att vi kommer ut ur landet utan allt för mycket problem. Krafterna börjar sina men det gällde nu att titta någon stans att sova på. Att till rimliga priser både få en bra plats för oss själva och för motorcyklarna visade sig inte vara helt lätt. Efter att de normala krafterna tagit slut så låg vi nere på reserven. Med lite flyt så hittar vi ett riktigt bra ställe innan bränslet tog helt slut. Vi blev helt nöjda och senare på kvällen så hittar vi en restaurang som var väldigt mysig, det blev mycket god mat och några öl innan det var dags att sova. Den belöningen gick inte av för hackor…